Hur är en mormor?

Den jag ser framför mig är allra först min egen mormor, Ingrid Bäcklund, född som Ingrid Bartels i Norrköping 1903 och en av de få kvinnor i sin generation som tog studenten och läste vidare.
Hon kunde inte genomföra sin studentexamen i Norrköping, utan fick åka till Uppsala för att göra det. Där studerade hon sedan franska innan hon träffade mannen som skulle bli min morfar, Bernt Bäcklund från Askersund som läste till präst.

Jag minns min mormor med hennes klänningar eller kjolar, aldrig byxor, ofta med ett förkläde runt midjan, och med det långa, bleknade håret upprullat i en knut i nacken med hårnålar överallt, en ganska slarvig knut där slingorna ofta rymde.
Hon gjorde fantastiska köttbullar och hennes famn luktade bullbak och var alltid öppen, men ville man ha pengar var det mer lönande att gå till morfar.

Nu har jag vänner i min egen ålder eller betydligt yngre som är mormödrar sedan länge, och jag har behövt omgruppera mentalt kring begreppet mormor.

Nyårsafton 2025 hände det sig att vår dotter fick en son, Nils, och en följdeffekt av denna omvälvande händelse var att jag blev mormor.
Trots att jag borde veta bättre kan jag inte låta bli att tycka att det låter gammalt att bli mormor.

Jag har absolut inget emot att förknippas med bullbak – jodå, det händer att jag bakar bullar – eller med en öppen famn. Men det andra, att vara den gamla i rummet.

Och samtidigt är det ett faktum. I Nils ögon är jag den gamla i rummet.

Men det är också min sak att definiera för mig själv och för Nils vad en mormor är på 2020-talet. Det är en mormor som absolut kan göra köttbullar men brukar glömma att sätta på sig förklädet, och som hellre bär hatt än uppsatt hår.

Och en mormor som kan föra berättelsen vidare, om min mormor som var en av få kvinnor i sin generation som fick möjlighet att läsa på universitet.